Funderar ibland när saker och ting stannar upp lite, eller snarare, när man kan greja lite i lugn och ro, varför man inte tar det lugnare lite oftare. Och då menar jag inte att man ska göra färre saker eller aktiviteter utan bara göra saker lugnare. Jag gillar att ha mycket att göra, jag gillar att träffa människor och hitta på saker - det får mig att känna mig levande. Visst, overksamma dagar och vilostunder har sin funktion men även under dessa stunder gillar jag att göra något - läsa, pyssla, se en film... Jag lever nu. Jag är frisk nu. Det är viktigt att ta tillvara på det.
Med detta vill jag ändå säga att jag i sådana här stunder inser att jag får gjort precis lika mycket under en stund där lugn vilar runtomkring som i en stund där stress istället är det som omger. Känslan av nöjdhet efter genomförda projekt såsom matlagning, tvättning, läxläsning osv är densamma men känslan av ro är djupare när fått göra det utan stress.
Frågan är bara varför man aldrig lär sig? Saker blir ju genomförda i alla fall. Ingen idé att oroa sig. Kanske handlar det om att lära känna sig själv lite bättre och framför allt lita på sig själv, lita på att man fixar det. Är stress en indikator på oro för att man inte ska fixa det? Sedan handlar det väl självklart om prioriteringar, att säga nej till vissa saker och skjuta på andra. Men det är väldigt skönt, att få saker gjort - i lugnt tempo. Får bli bättre på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar