Planterade mina luktärtor i en egen kruka. Där dränktes de en dag i våras. Tänkte nu dör de. Det blir inga luktärtor här i år. Ah, skitsamma, nya tag nästa år. Men ändå, jag flyttade dem till roslandet för så snabbt kan man ju inte bara ge upp, det är liksom emot hela min livsfilosofi. Och roslandet är trädgårdens torraste land så där kanske de snabbt kan torka upp och kanske, kanske få tillbaka livkraften....
Det har varit segt. Små töntiga, tunna luktärtsblad och kvistar har slitit sig upp ur marken. Inget yvigt storblommigt här inte. Hade nästanintill glömt bort dem....tills idag när jag på vägen in i huset råkade slänga en blick i landet, främst för att titta till Dahliorna och Rosorna, då mina ögon fastnade vid.....
...DE FÖRSTA LUKTÄRTSBLOMMORNA
så söta så att det förslår
Återigen har jag fått en knäpp på näsan av trädgården eller kanske snarare fått ett bevis på att min livsfilosofi inte är en utopisk tanke. Man ska inte ge upp, man måste ge det en chans till. Rätt som det är kommer det en söt liten blomma eller något annat skoj ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar