Idag har vi fått bevis för det som alltid hävdas. Utseendet spelar ingen roll, hellre snäll och gossig än ursnygg.
Vi har skaffat katt.
För tre veckor sedan var vi och kollade på kattungar, en brokig skara bondkattungar, söta som bara den. När vi kom dit möttes vi av en ursöt svartfläckig kattflicka som var precis hur kelsjuk och snäll som helst. ( Jag som aldrig haft katt förut och alltid ansett att lynnet är viktigast, framförallt när katten ska hem i en barnfamilj) Men efter ett tag fick vi syn på en ursnygg helgrå kattpojke. Snyggast i sta´n, verkligen! Men han pyste iväg snabbt och gömde sig. Vissa varningsklockor började ringa, lynnet är ju viktigt och den får ju inte vara rädd eller avståndstagande.
Vi åkte hem, funderade och bestämde oss för den gråa kattunge. Den är var ju så snygg! Underbart vacker i pälsen. Men vi hade vissa tvivel, den första hade ju varit så gossig och den gråe hade bara gömt sig. Men men, det ändrar sig säkert....
Men idag när vi kom för att hämta Bosse som vi döpt den gråe snygge katten till försvann direkt och visade sig inte mer, men den svarta söta tjejen kom och gossade direkt. Söt och mjuk, inte lika tjusig men ljuvligast av dem alla.
Barnen var de som avgjorde. De bestämde sig direkt för tjejen. Å efter några diskussioner blev det så.
Så från o med idag bor Elsa hos oss. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar